Häromdagen (eller kvällen) var maken och jag hembjudna till en av mina körvänner. Trevligt! Vi var ju i Rom i höstas, och då var respektive med. Hennes nye man (särbo) har samma utbildning som min man, så vi försökte para ihop dem lite. Och det funkade. Nu var det vi fyra, och så ett annat par, som vi träffat typ ett par gånger hos andra vänner. Vi känner dem inte, vi har bara pratat lite grand, så där ytligt, som man gör. Nu var det i alla fall vi, tre par. Trevligt! Men. Som alltid när det är nya människor, och man gör en ordentlig presentation (var vi bor, vad vi jobbar med osv osv), så hänger liksom den där frågan om barn i luften... Jag satt bara och väntade och väntade... Vågar de inget säga, eller....?
Och visst får jag berätta om vår oförklarliga ofrivilliga barnlöshet. Om vårt kämpande. Om slitet, tårar och en del glädje.
När man är öppen och berättar, brukar man alltid få höra om nån annan som gjort liknande (samma sak, tror de oftast). Det är sällan självklart med barn, förstår man då. Men det hjälper ju inte oss.
Tyvärr blir jag ledsen av det här. Varför är det alltid barnen som räknas för hur lyckad man är?? Om vi nu berättat hur jobbigt vi har haft det, och fortfarande tycker att det är, - måste de då fortsätta prata och prata och prata om sina små stjärnor?? Vi har inget att tillföra i det samtalet. Då sitter vi bara tysta. Och lyssnar. Sorgset.
Men annars var det trevligt. Faktiskt.
Åh vad jag känner igen mig! Precis så är det, alltid, det är verkligen så att "alla" verkar bedöma mig och mannen ( men speciellt MIG) baserat på att vi inte har barn. Det är SÅ trist och bidrar till sorgen och utanförskapet att alltid bli dömd som "misslyckad" i andras ögon. Jag/vi behöver definitivt INTE andras fördomar och andras blickar och kommentarer som dömer oss som "misslyckade" ! Jag/vi dömer redan oss själva som "värdelösa och misslyckade" så det sista man behöver är att andra också dömer en och dömer ut hela vårt liv.....Och när man som ni berättar om ens stora sorg kan inte folk ha LITE taktkänsla och respekt och inte prata om sina barn i tid och evighet??? Kan de inte fatta att det INTE är läge att tjata sönder öronen på omgivningen om hur fantastiska de egna barnen är? Om någon berättar att de är arbetslösa inte faaaen tjatar jag då om mitt fantastiska jobb?? Näe jag jag VISAR HÄNSYN och nämner bara mitt jobb lite kortfattat. Om någon berättar att de förlorat en anhörig så tjatar inte jag om hur underbara mina nära och kära är utan jag VISAR HÄNSYN......Men detta gäller tydligen inte barn och deras föräldrar....Jag vet hur det känns och jag blir så ledsen av att läsa att ni också drabbas av människors tanklöshet. Kram
SvaraRaderaKram!!
RaderaUsch vad jobbigt för dig!
SvaraRaderaEfter lite för många sådana incidenter så började jag peppa mig själv inför såna träffar, jag laddade med andra samtalsämnen som jag sen slängde upp tills de släppte sina jäkla dagishistorier. En gång bad jag dem vänligt att byta ämne. Men gillar du inte barn? frågade då någon. Jo, sa jag, men nu vet ni ju min situation och jag håller på att hå sönder av detta samtal. Det fick dem att stanna upp, tänka och efter en pinsam paus att byta ämne.
Nyårskram!
Och du tror att du kommer behålla dessa vänner eller bli inbjuden på fler träffar om alla ska sitta och känna dåligt samvete, obekväma och bita sig i tungan för din skull? Det är kanske bättre taktik att du börjar jobba med dig själv och lära dig hantera sådana situationer? Hantera hur samhället ser ut. Dom som blivit föräldrar har fått ett väldigt förändrat liv och barnen är och kommer alltid vare en stor del av det. Under småbarnstiden har man inte mycket liv utanför hemmet och barnen och det är smått omöjligt att undvika ett så stort ämne. Dom kommer mest troligt aldrig sluta prata om det. Är det inte barnen så är det barnbarnen så småningom.
RaderaJag har en kompis som under lång tid var barnlös och sådär brutalt rak och ärlig och det gjorde att vi nästan tappade kontakten. Vi fick som inga gemensamma samtalsämnen längre och jag undvek henne. Det var jobbigt att umgås och känna sig obekväm, skyldig och måsta bita sig i tungan hela tiden fastän man inte gjort nåt fel. Bara fått barn, precis som hon själv skulle ha gjort om hon kunnat. Det blir så bakvänt. Nu fick hon barn till sist, och blev jätteangelägen att umgås men jag har svårt att förlåta att hon inte grattade mig när jag fick barn utan sa "du förstår väl att jag inte kan vara glad för din skull". Vad för slags vän kan inte glädjas för sin väns skull? Det var inte som att jag blev på smällen särskilt enkelt heller första gången, men jag hade aldrig problem att glädjas för andras skull ändå.
Fast det vi ofrivilligt barnlösa önskar är INTE att folk ska känna sig skyldiga och ALLTID bita sig i tungan utan att de ska försöka komma ihåg att inte bara prata om barn, att folk ska FÖRSÖKA komma ihåg att anstränga sig för att prata om något annat, att de ska FÖRSÖKA komma ihåg att fråga andra i sällskapet om något annat än barnen. Vi begär INTE att folk aldrig ska prata om sina barn utan helt enkelt att inte bara prata barn. Och att folk ska respektera att när vi säger att vi inte kan få barn/ har svårt att bli gravida osv då ska man INTE komma med råd utan att vi bett om det, vill vi ha råd och teorier om varför vi inte fått barn så ber vi om det. Och att folk ska inse att i ett sånt läge är det INTE läge att börja gå på om hur underbara de egna barnen är....Utan att fok då bara skulle kunna säga nåt i stil med..."Så tråkigt för er. Jag hoppas att ni får barn någon gång på något sätt och blir det inte barn så kommer ni ha ett bra liv ändå." Och framförallt så önskar vi att folk INTE ska DÖMA ut oss och vårt liv som totalt värdelöst och meningslöst. Det vi önskar är att folk inte ska säga sånt som: "Ja nu när man har barn då vet man vad som verkligen räknas i livet...." eller "Ja innan vi hade barn så visste jag inte vad kärlek var..." osv osv osv. Så visst ibland borde folk faktiskt kunna bita sig i tungan och tänka efter lite, för vet du vad? Vi ofrivilligt barnlösa vi biter oss i tungan tusen gånger om för att umgänget och vänskapen ska fungera. Vi såras tusen gånger om av våra vänner, bekanta, kollegor osv men vi försöker att ha överseende med det, vi har överseende med så många obetänksamma kommentarer och annan skit från vänner, bekanta, kollegor osv så jo lite ansträngning och hänsyn vill vi ha tillbaka. Och vad vet du om hur mycket vi jobbar med oss själva? Jag kan lova dig att vi jobbar med oss själva VARJE DAG! Vi tar HÄNSYN tusen gånger om så nog kan de som barn anstränga sig de också! Bara för att DIN vän inte kunde glädjas med dig så betyder INTE det att VI inte gläds med våra vänner när de får barn. Jag blir glad för deras skull men ledsen för min egen skull, inget konstigt alls. Du frågar vad för vän hon var som inte kunde glädjas med dig, men vad är du för vän som inte kan släppa det förflutna?!
RaderaJosefin, jag är en av de f d barnlösa som till slut fick en pojke. Jag blir bestört när jag läser ditt svar till Mary! Du har verkligen ingen som helst empati i hela kroppen! Det är sådana som du jag var LIVRÄDD för att möta under min långa barnlöshetsperiod, som inte har fattat någonting. Jag säger bara STACKARS din kompis! Och du, läs pä!
RaderaDet är ju superbra att ni jobbar på hur ni kan umgås med vänner som har barn och tar hänsyn till dessa! Jag håller med att man ska variera samtalsämnena. Jag tror dock inte att någon dömer era liv som meningslösa och värdelösa bara för att ni inte har barn. Då är det nog ni som tolkar fritt mellan raderna. Det är lätt när man inte mår bra att övertolka folks ord och handlingar.
RaderaJag har visst empati och har jobbat hårt för att visa hänsyn till de barnlösa. Jag umgicks med min vän så gott jag kunde. Jag gjorde mitt yttersta för att prata om så varierade ämnen som jag kunde, men det var hon som helt ville undvika att prata om mig och min familj. Jag har haft flera i min omedelbara närhet som varit eller är barnlösa. Jag tycker fortfarande att vissa av dom har haft svårt att visa hänsyn till mig och min familj. En av mina bästa barndomskompisar har i flera år undvikit att träffa mig alls på grund att jag är för lycklig, enligt henne och får henne att må dåligt. Det känns inte kul. Hon jag tidigare nämnde bjöd in mig och min man, men bad oss att skaffa barnvakt och lämna barnen hemma. Det känns inte bra heller när ens barn inte är välkomna i våra "vänners" liv. Lite taskigt av mig att låta min ilska gå ut över Mary. Får lite dåligt samvete hur jag formulerade mig, men jag ville få er att tänka till lite att det finns flera känslor att ta hänsyn till. Inte bara era. Det är inte lätt att vara anhörig eller vän till er som är barnlösa.
Men det finns gott om idioter också förstås och jag tvivlar inte på att det är många som inte visat er hänsyn alls och som råkat säga sådana där rent förjävliga kommentarer som du nämnde: "Ja nu när man har barn då vet man vad som verkligen räknas i livet...." Jag var då själv med om några incidenter när jag själv var barnlös och sörjde graviditeten som aldrig ville bli till, som det kändes då.
RaderaVad är jag för vän som inte kan släppa det förflutna? Ja en riktig vän är väl den som blir mest sårad av att höra att hon inte tyckte vi var är värda att få bli gravid fastän hon visste hur vi kämpat. Det är skillnad på hur man känner för nåt och vad man väljer att säga. Allt behöver inte sägas rakt ut om det kan såra.
Stor kram på dig "Anonym", du uttryckte det fantastiskt. Själv sitter jag här och vill bara gråta av Josefines trista kommentar på min kommentar som var riktad till blogginnehavaren! Josefin, tänk efter lite nästa gång är du snäll, ord sårar och på internet ser vi ju inte varandras ansiktsuttryck och saker kan missförstås.
SvaraRaderaLedsen att du tog så illa vid dig! Jag tar till mig det du skrev nu. Jag ville bara tipsa dig och ge och dom andra kommentatorerna ett annat perspektiv om att hänsyns ska visas åt båda hållen. Givetvis är det många med barn som är alldeles för taktlösa och hänsynslösa, speciellt dom som aldrig haft problem att bli gravid eller är nära vän/familj med någon barnlös. Och speciellt, tycker jag, när det är tillställningar med alkohol inblandat. Då är det som att folk verkligen bara babblar på utan en tanke på vem som lyssnar. Jag har både nära anhöriga/vänner och har själv varit barnlös.
RaderaDet är så himla onödigt och ledsamt när det blir sådär. Kommer ni ihåg liknelsen med Narnia som Evl gjorde? Att vi som varit eller är barnlösa har vistats i Narnia och om man inte varit där så kan man inte föreställa sig hur det är där eller kanske igen ens att det finns. Jag tror att världarna krockar och att många inte tänker sig för. Det spelar ingen roll eg hur mkt vi försöker förklara för den som inte varit i Narnia förstår inte ändå.
SvaraRaderaJag har ju varit i båda läger nu och håller med Josefin ovan över att i småbarnsåren så existerar faktiskt inget annat än barnet eller barnen, man lever i en bubbla som är oerhört konstig. Men jag är fruktansvärt tacksam över att jag faktiskt har levt så länge i Narnia så att jag inte lägger ytterligare sten på börda och är så fruktansvärt respektlös och otrevlig mot någon som genomgår ett trauma som barnlösheten är. Du borde skämmas ögonen ur dig Josefin för dina ord och för hur du behandlar din vän. Lyssna på henne istället och jag lovar att hon kommer lära dig mycket om livet och kanske kommer du till och med att uppskatta dina ögonstenar mycket mer och se till att behandlar dem som inte fick några eller som levde i sorg efter dem länge lite mer människovärdigt. Skäms på dig!
Nu tycker jag du överdriver lite, men jag formulerade mig inte så värst bra, men respektlös och otrevlig kan jag inte hålla med om att jag var. Jag frågade om det inte fanns en annan taktik att handskas med problemet, för det kommer alltid finnas de som inte tänker sig för om samtalsämnet eller hur länge och mycket man pratat om barn. Jag kan tycka det är onödigt att ge dom dåligt samvete för att de inte inser var er gräns går för hur mycket ni orkar lyssna på om barn. Men jag kunde formulerat mig lite bättre, som sagt. När man inte ser varandra live kan det man skriver låta mer hetskt än man avsett och när man förkortar en historia kommer poängen inte alltid fram som man tänkt.
RaderaJag har som sagt också varit i båda läger, även om Narnia är en rätt kass liknelse för den platsen. Borde liknas vid nåt otrevligare ställe?
TACK
SvaraRaderani som har skrivit kloka och fina ord här! Jag räknar inte in "Josefin" dit.
Orkar egentligen inte slösa kommentarer på hennes typ av människor. Jag känner värmen och förståelsen från er andra.
Vårt barnlösa liv fortsätter, och vi håller på att vänja oss vid det. Antingen vänjer man sig vid det, eller så blir man bitter. Men, det är inte enkelt.
KRAM!
När jag umgås med ofrivilligt barnlösa försöker jag visa den respekt som jag själv önskade under kämparåren - dvs att försöka undvika prata om min graviditet. De behöver inte höra allt om sparkar, krämpor och profylaxkurser. Det FINNS faktiskt andra jag kan prata sånt med.
SvaraRaderaMen jag tycker det är fruktansvärt svårt att hantera blandade sällskap där jag tex vet att X har ont av det men Y och Z fortsätter att fråga och fråga...